Verdandi är en studentförening i Uppsala, grundad år 1882 av Karl Staaff, Hjalmar Branting och Knut Wicksell med flera och tidiga medlemmar såsom Anna Whitlock och Gustaf Fröding. Tidigt stod religionsfrihet på föreningens dagordning i form av protester mot tvångsanslutningen till statskyrkan. Föreningen vidgade sig dock till att bli en bas för Sveriges modernisering, då de ämnen som togs upp på anordnade föredrag och i diskussion var vetenskap och förnuft, kritik mot religion och nationell idealism och kamp mot sexuellt pryderi och hyckleri, och även då föreningen fungerade som en plantskola för många av 1900-talets främsta radikala politiker, journalister, författare och folkbildare.
Verdandi orsakade skandaler i det oscariska Sverige, till exempel den omtalade sedlighetsdebatten år 1887 där de ganska öppet propagerade för större tolerans vad gäller sexualitet, preventivmedel med mera. Samma år skulle Uppsala universitets nya byggnad invigas och de akademiska myndigheterna diskuterade vilket tänkespråk som skulle sättas ovanför ingången till universitetets aula. Oroade över att den akademiska ungdomen skulle ta intryck av föreningen valde de citatet “Tänka fritt är stort, men tänka rätt är större”.
Den dramatiska tiden kring Verdandis tillblivelse övergick i lugnare vardag samtidigt som hela samhället och livet vid universitetet förändrades. Att vara ”verdandist” eller kulturradikal blev inte längre fullt så kontroversiellt. Många av de forna rebellerna blev samhällsbärare. Ett exempel kommer från föreningens hemort Uppsala. Stadens etablerade dagstidning sedan snart hundra år, Upsala Nya Tidning, startades före förra sekelskiftet av en grupp engagerade verdandister. Särskild respekt vann föreningen för arbetet med sin utgivning av folkbildande småskrifter av skiftande slag: om populärvetenskap, filosofi, historia, politik, språk, utrikes förhållanden, kultur, politik och sociala frågor. Den verksamheten pågick fram till början av 1950-talet, för att tio år senare ges ny gestalt i bokserien ”Verdandi-debatt”.
Under första världskriget, mellankrigstiden och andra världskriget förblev Verdandi en självklar mötesplats för idéutbyten i korsvägen mellan liberalism och socialdemokrati, men utan partipolitiska styrningar. Föreningen bekämpade de inslag av kyrklig överhöghet som ännu dröjde kvar vid universitetet. Att lyfta fram det moderna konst- och kulturskapandet, upplysningstanken och en fri akademisk diskussion var det som inspirerade. Vakthållningen kring demokratin och mot de totalitära krafterna ute i Europa och på hemmaplan blev central. Vid det s k bollhusmötet vintern 1939, där Uppsalas studentkår uttalade sig mot att några flyktade tyskjudiska läkare skulle få komma in i Sverige, var Verdandi en av de sammanslutningar som protesterade kraftfullt mot kårens linje. Under andra världskriget ställde sig Sverige officiellt neutralt, men flera av föreningens representanter opponerade sig offentligt mot vad de ansåg vara riskabla inskränkningar av press- och yttrandefriheten från regeringens sida.
Efterkrigstiden innebar till en början ett stillsammare liv för Verdandi liksom för andra debattlystna akademiska föreningar. De filosofiskt lagda kunde dock fördjupa sig i frågor om ”tro och vetande” med professor Ingemar Hedenius kristendomskritik som rättesnöre. Andra studenter ägnade kanske hellre sin fria tid åt livet inne på nationerna, en företeelse som inte hade sin motsvarighet i samma grad i Lund, Stockholm eller Göteborg.
När därför 1960-talets ungdomsrevolter och upprorskänslor svepte in över universitetsorterna – när antalet studenter fyrdubblats sen 1945 – handlade det för Verdandi inte minst om att bryta upp många av de gammaldags mönster som så länge präglat studenternas vardag i Uppsala. Diskussionerna kring kårens och nationernas förehavanden radikaliserades. Verdandi bildade, tillsammans med Liberala Studentklubben och socialdemokratiska Laboremus, det nya kårpolitiska partiet URD – Uppsala radikala demokrater.
Förändringens vindar förde in nytt syre i flera av Verdandis traditionella debattfrågor. Den omhuldade religionskritiken öppnade sig för nya generationer tack vare ”Ateistens handbok ” (1964), en bästsäljare i serien med debattskrifter. Jämlikheten och jämställdheten blev heta ämnen och gav stoff åt välbesökta föreläsningar, panelsamtal och seminarieupplägg i universitetets aula och större lärosalar. Verdandis kvinnovecka våren 1964 fick en väldig medietäckning, liksom den breda genomlysningen ur olika vinklar av Sverige som klassamhälle. Nya stormötesformer uppstod och begreppet teach in hämtades från universiteten i USA: ett slags fria, oberoende och öppna föreläsningsserier som kunde rulla på i ett dygn eller ett par dagar. (Ordet var en parallell till sit-in, dvs ockupation) Mest uppmärksamhet vann kanske den teach in som 1965 synade USA:s krig i Vietnam i ett tidigt skede. Kriget pågick sen i nära tio år. Då liksom vid andra tillfällen inbjöds gärna utländska gäster.
Granskningarna av diktaturerna i Östeuropa, Spanien, Portugal och Grekland och av apartheidregimen i Sydafrika var närgångna. Den pågående avkolonialiseringen av Tredje världen stod ofta i fokus, så småningom också när Verdandi arrangerade studieresor till framför allt några av länderna i Afrika.
Verdandi var ingalunda den enda studentsammanslutningen som de här åren vaknade till en ny medvetenhet om samhällsfrågorna eller det som då kallades tredje världen. Men om andra höll sig med rent partipolitiska eller propagandistiska program eller samlades kring något särskilt ämnesområde var Verdandis strävan att förbli en plattform för olika slags progressiva och fria tankeutbyten. Mot slutet av det upprorsglada 1960-talet blev den ambitionen svårare att upprätthålla. Spänningar uppstod. Somliga grupperingar inom föreningen efterlyste vänsterradikala aktioner för att nå ut till ”folket”, ”massorna” eller ”arbetarna”. 1968 beslöt styrelsen med knapp majoritet att föreningen skulle delta i demonstrationståget Röd Front på 1 maj. En del medlemmar hoppade av. Under några år försökte de ”rödradikala” och anarkistiskt lagda att samsas med traditionalisterna. Här syntes också tydliga skillnader mellan generationerna.
Dokumenten från de följande åren vittnar om ett sönderfallande föreningsliv. Medlemsrekryteringen gick sämre. Utgivningen av Verdandi-debatt hölls däremot igång av en oberoende kommitté tillsammans med bokförlaget Prisma. De drev också ett barnbokprojekt. Mest omtalad av de titlarna blev Annika Elmqvists ”Sprätten satt på toaletten” (1970), ett serietecknat inlägg i miljövårdsdebatten. Men de olika publicistiska insatserna ändrar inte bilden av 1970- och 80-talen som en nedgångsperiod. Vänstervridningen höll på att vrida liberalismen ur Verdandi.
En vändning kom kring 1990, under de omvandlingens år när Berlinmuren och Sovjetunionen föll och så många gamla ordningar tycktes mogna för omprövning. Då passade Liberala Studentföreningen i Uppsala på att egenmäktigt överta namnet ”Verdandi”. Försöket upptäcktes i tid av några medlemmar som varit med under de tidigare aktiva årtiondena. De ville väcka den klassiska föreningen till liv igen.
Ansträngningarna att maka ny plats åt Verdandi i Uppsala med de forna stadgarna, det partipolitiska oberoendet och de kulturradikala idéerna i behåll gav inte det resultat initiativtagarna hoppats på. Istället fördes arvet vidare i form av en föreläsnings- eller diskussionslubb med Stockholm som huvudsaklig hemort. Medelåldern bland medlemmarna var redan då relativt hög. I takt med att fler fallit ifrån har framtiden blivit ovissare.
Desto djupare känns glädjen över att Verdandi det oroliga året 2022 ser ut att gå en ny vår till möte i sin historiska miljö i Uppsala. Kanske är det just i tider av kris och allmän rådvillhet inför framtiden som Verdandis grundtankar sedan 140 år tillbaka blir särskilt efterfrågade. Det är då behovet av ett fritt och oberoende tankeutbyte om de stora och påträngande samhällsfrågorna i progressiv anda upplevs som störst. Karl Staaff, Hjalmar Branting, Anna Whitlock och de andra verdandister har ännu något att lära oss.
Namnet Verdandi hämtades ur den fornnordiska mytologin, från en av de tre nornorna eller ödesgudinnorna. De andra två var Urd och Skuld. Språkligt härstammar ”verdandi” ur ”vardande” eller ordet varða/varda. De unga ville bana väg i det konservativa akademiska Uppsala för de nya strömningar som bröt fram i Sverige och ute i Europa. Föreningens syfte var att arbeta för ”tanke- och yttrandefrihetens grundsatser samt hysa intresse för allmänt mänskliga och samhälleliga frågor”.